Funderar både hit och dit. Om jag slutar känna hur kan jag då begära att andra ska försöka känna och förstå hur jag har det? När börjar man förstå hur någons situation?
Det är mycket som rusar genom skallen emellanåt, och i nästa stund blir jag nästan apatisk, bryr mig inte längre. Kan vara att det är en försvar mekanism för att kunna orka.
Tittade på ett TV program och en person säger, jag älskar att jobba, skulle inte kunna tänka mig något annat. Jo det gör jag också! Vem tror något annat.
Sen drabbas man av otur, inget man själv valt, det snubblar över en och man är på fel plats vid fel tillfälle. Och hur man än kämpar så går det käpprätt åt pipan. Man planerar om och ändrar sina förutsättningar och ändå hamnar man fel. Och personen bredvid en råkar istället stå på den punkt som istället gav tur.
Jag kan inte rå för att jag hamnat här, vad än folk tror.
Och hur mycket än jag jobbar med mitt kognitiva beteende kommer jag aldrig ifrån denna kropp. Min förutsättningar är ändrade och jag måste planera om.
Men hur ska jag kunna komma vidare om jag inte får hjälp. Hjälp att bli min egen igen fast med denna skitkropp?
Läser många som bloggar av samma anledning som jag så det tröstar lite att veta att man inte är ensam. Egentligen är vi dom starkaste som går att få, för inte nog med att vi ska ha skitkroppar vi ska bevis, skriva, nedvärderas och tittas på genom lup, undersökas och utvärderas, ifrågasättas för minsta lilla skitsak. Som att kan man laga mat eller ta hand om barn, Ja då kan man jobba.
Vi är väl inte vampyrer heller, så fort vi jobbat klart så går vi hem och lägger och i kistan för att nästa dag gå till jobbet. Det finns något som däremellan kallas för liv med familjen också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar