Min syster tillbaka till Haninge

Söndagen den 27 April

Glad och uppspelt efter att ha varit på Trädgårdsmässan i Kista med mina döttrar får jag ett samtal från Skövde lasarett. -Din syster rullas in för operation nu, hon kom till oss för magsmärtor och hon har ett hål i magsäcken.

Jag i Haninge och syrran i Skövde, för många mil. Sen kommer tårarna och jag sitter och hulkar som ett litet barn, det bara rinner ned för mina kinder. Jag döljer ansiktet i mina händer och försöker berätta för maken och yngsta dottern vad som hänt.

Vill inte, VILL INTE, fan ta dig Christin om något händer nu, jag förlåter dig aldrig.

Brorsan ringer sedan lite senare och säger att han åker ner dagen efter. Jag blir glad. Han frågar om jag ska med men det går inte p.g.a. av min sjukdom just då. Men jag säger att först ska vi veta hur allt gått.

Innan dom rullade in henne hade dom frågat om dom kunde kontakta någon och hon sa -ring min syster Mia, det var det telefonnumret hon kan utantill.

Jag faller ner på köks stolen och blir matt i hela kroppen. NEJ NEJ NEJ snälla skriker jag inombords men till sköterskan säger jag -jaha öhhhh va?!! Hon ber mig ringa vid 10 tiden på kvällen om jag vill höra hur allt gått.

Klockan tickar fram långsamt och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Men har lite vett kvar så jag kan ringa hennes son, min äldsta dotter och min bror. Och förklara vad som hänt.

Timmarna smyger sig fram och jag blir otroligt stressad av väntan. Tankarna far som projektiler i huvudet på mig. Jag skakar av mig olustkänslan var och varannan timme, diskuterar med mig själv i tysthet att allt kommer att gå bra.

Klockan blir 22,00 och jag ringer till Sjukhuset. En sköterska svarar och jag får reda på på en gång efter jag presenterat mig att Christin mår bra om än trött men operationen gick bra.

Jag suckar men ursäktar mig då det var spänningen som lättade. Jag frågade när jag kunde ringa på morgonen men då säger sköterskan att jag ska vänta så ska hon fråga Christin om hon vill prata med mig. Det vill hon och jag är så glad över att höra hennes trötta men härliga röst.

Om du undrar varför jag skriver det här så kan du läsa om hur hon hamnade i Falköping och vilken otur hon haft. Hur samhället kan behandla en och om hur Myndigheter inte tar sitt ansvar. De sitter där för min skull som medborgare.

Läs bilagan och återkom sedan hit. Kanske någon iallafall reagerar som sitter på rätt stol!

Christin’sberättelse.

Det är inte fiction det är ett verkligt liv. Det finns mer men då skulle du sitta och läsa i timtal.

KraMia

Dagar av dagar på! ?

Tar krafter av mig.

I början av veckan har det varit för JÄVLIGT. Det drar ner mig så fullständigt så det går inte att beskriva. Jag JAG vill vara som jag varit, det är så jävla svårt att acceptera Fibromyalgi, ja alla sjukdomar!!! Men det gör inte mig gladare över meningen " ja, men det finns dom som har det värre" Tyvärr så lättar det inte värken, smärtan jag genomlider. Gnällig, ja då får jag vara det. Men samtidigt är jag också fed up med att säga när jag får frågan, Hej, hur mår du? och svaret blir - när fy fan, jag har så jävla ont, smärtan gör mig galen!

Men hur ska folk (ni) förstå mig om jag inte är ärlig?

Tänk dig att du jobbar 24 tim/dygn 3-4 dgr/veckan men du får så lite betalt så det räcker inte till hyra och mat ens? Men du har jobbat sen du var 17 år. 

Och det på grund av att jag inte blev godkänd av Försäkringskassan den dagen min läkare sjukskrev mig 28 jan 2009 på grund av att jag höll fullständigt på att gå sönder, till kropp och själ. Jag såg ut som jag aldrig gjort, benknotorna stack ut både här och där. 

Värken tar sån kraft av en så det är löjligt. När jag har skov av Fibromyalgin  är det skit och något jag aaaaaldrig en trodde jag kunde få, jag den starka Mia hon som kunde hålla 101 bollar i luften samtidigt. Ta hand om andra och fixelura med myndigheter. Vara högt och lågt, lyfta en soffa med en hand och dammsuga med den andra samtidigt som jag höll i telefon. Jo det var så! f-n jag lyfte ju en torvbal med raka armar.

Jag försöker verkligen, tror att jag kan, för att jag är så fullständigt dum i huvudet. Om och om och om igen, men jag får samma käftsmäll varenda gång. Ha käftsmäll är den snälla ordet, typ mangel av ett ånglok. Att ha en blydräkt typ våtdräkt med varje böjbar led av rostigt järn. Kroppen sväller upp i varenda del. Tråkig läsning? Du väljer själv när du vill sluta läsa. 

Vad ag vill stämmer inte med verkligheten. Fast att jag ska få rätt mot Försäkringskassan är en verklighet som är borta verkar det som. Jag måste anlita en Advokat med rätt talförmåga och uttrycks förmåga om jag ska ha en chans att få upprättelse. Och dom kronorna till betalning, ha det är löjligt, finns inte. Jo om jag säljer allt jag äger och en njure kanske. Men är det rätt`? att jag ska offra det jag och Leffe byggt upp tillsammans. Livskvalité har väl även jag rätt till, i mån det går. Mitt SGI är 0,00. Jag begär inte beräkning på den högsta lönen jag haft utan den lägsta!!! 

Jag trollbinder dig inte med min text förmodligen, men kanske, kanske någon hjälp eller förlag kan framkomma av min blogg. 

Till sist vill jag iallfall visa något positivt, så ni blir lite uppåt efter detta nedstämda inlägg.

Alvin hugger ved och Morfar tar det lugnt, precis som det ska vara

Stor PåskKraMia till er som orkar läsa!

Julen slut, kortisonet slut! Kammarrätten SLUT?

Jaha, då skickar jag in det då. Överklagan till Kammarrätten!
 Mitt liv att leva ska åter igen granskas av folk med fokus på att få undan pappershögarna av folk som "klagar".
Vad händer på kontoret idag då? F-n man har ju varit kontorsråtta i 28 år. Kredithandläggare, och tyvärr blev det ju slentrian av allt emellanåt. 
Nej, jag ska inte döma, för då är jag ju lika dum i mitt tänkande.
Men det är jobbigt, och frustrationen är påtaglig. Man är utlämnad och naken för att beskådas och dömas. 
Gråten är inte långt borta emellanåt eftersom jag inte är någon författare. En som kan förklara på ett kort och bra sätt varför jag anser att jag ska få hjälp. Varför jag anser att jag blivit felbehandlad. Jag ska övertyga folk som sitter med detta 8 tim/dag, 5dgr/v,  året om. 
Och värken släpper inte för det, min trötthet försvinner inte, stelheten läggs inte på is, allt rullar på i min jävla piss värld och mitt i allt ska jag författa detta långa brev, tänka, formulera mig, skriva på tangentbordet, sitta fast framför datorn och vara klar och tydlig med vad jag anser felbedömt av Försäkringskassan.
Nekad i Länsrätten gör ju att jag dessutom blir missmodig, nedstämd och ledsen.
Vem? vem lyssnar på mig och ser att jag försöker formulera mig om min vardag och om händelsen.

När dom skriver "dom medicinska underlagen är inte starka" i början på denna historia då jag nekades av Försäkringskassan. När min läkare ser att jag håller på att gå sönder. Jag såg ut som jag kom från ett koncentrationsläger, vikten bra rasade, jag var urholkad och gick som jag var över 90-år, dödligt trött, sömnlös och uppgiven. Då sätter han igång en utredning för att ta reda på vad f-n det var som händer. Det tog ett tag, men sen fick jag diagnosen, förklaring till varför jag har det som jag har det. Förklaring på varför jag har smärtsam värk, stelhet o.s.v. Det fanns ett svar!
Du har Fibromyalgi med central sentisiering, alltså en ganska tuff variant av sjukdomen. 
Men om du inte tillåts att vara sjukskriven allt medan utredning och medicinering pågår bara för att det vid tillfället inte fanns underlag som var tillräckligt starka. 
Det betyder ju inte att jag INTE var sjuk!!!!!


Egentligen hjälper det inte att jag skriver här om det, men för mig hjälper det att skriva av sig iallafall. 


Min äldsta dotter håller själv på att gå under av allt detta. Så det är inte bara en som är drabbad "jag" . Hon börjar få värk, och jag är övertygad om att det beror på spänningar i kroppen för den börda hon får bära. Utan henne hade jag inte suttit här idag. Vi ligger inte efter med några räkningar utan allt är betalt av henne och yngsta dottern i den mån hon kan. 

Tala om för mig hur jag inte kan känna skuld för detta. Att hon inte kan starta sitt liv med sin pojkvän, som också är underbar och förstående.


Vad säger man, när man känner som jag gör, " god fortsättning" ? Jo, det gör jag för jag önskar alla det. Men är inte hoppfull för min fortsättning.

VAD BETYDER INNEHÅLLET? EGENTLIGEN??