Min syster tillbaka till Haninge

Söndagen den 27 April

Glad och uppspelt efter att ha varit på Trädgårdsmässan i Kista med mina döttrar får jag ett samtal från Skövde lasarett. -Din syster rullas in för operation nu, hon kom till oss för magsmärtor och hon har ett hål i magsäcken.

Jag i Haninge och syrran i Skövde, för många mil. Sen kommer tårarna och jag sitter och hulkar som ett litet barn, det bara rinner ned för mina kinder. Jag döljer ansiktet i mina händer och försöker berätta för maken och yngsta dottern vad som hänt.

Vill inte, VILL INTE, fan ta dig Christin om något händer nu, jag förlåter dig aldrig.

Brorsan ringer sedan lite senare och säger att han åker ner dagen efter. Jag blir glad. Han frågar om jag ska med men det går inte p.g.a. av min sjukdom just då. Men jag säger att först ska vi veta hur allt gått.

Innan dom rullade in henne hade dom frågat om dom kunde kontakta någon och hon sa -ring min syster Mia, det var det telefonnumret hon kan utantill.

Jag faller ner på köks stolen och blir matt i hela kroppen. NEJ NEJ NEJ snälla skriker jag inombords men till sköterskan säger jag -jaha öhhhh va?!! Hon ber mig ringa vid 10 tiden på kvällen om jag vill höra hur allt gått.

Klockan tickar fram långsamt och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Men har lite vett kvar så jag kan ringa hennes son, min äldsta dotter och min bror. Och förklara vad som hänt.

Timmarna smyger sig fram och jag blir otroligt stressad av väntan. Tankarna far som projektiler i huvudet på mig. Jag skakar av mig olustkänslan var och varannan timme, diskuterar med mig själv i tysthet att allt kommer att gå bra.

Klockan blir 22,00 och jag ringer till Sjukhuset. En sköterska svarar och jag får reda på på en gång efter jag presenterat mig att Christin mår bra om än trött men operationen gick bra.

Jag suckar men ursäktar mig då det var spänningen som lättade. Jag frågade när jag kunde ringa på morgonen men då säger sköterskan att jag ska vänta så ska hon fråga Christin om hon vill prata med mig. Det vill hon och jag är så glad över att höra hennes trötta men härliga röst.

Om du undrar varför jag skriver det här så kan du läsa om hur hon hamnade i Falköping och vilken otur hon haft. Hur samhället kan behandla en och om hur Myndigheter inte tar sitt ansvar. De sitter där för min skull som medborgare.

Läs bilagan och återkom sedan hit. Kanske någon iallafall reagerar som sitter på rätt stol!

Christin’sberättelse.

Det är inte fiction det är ett verkligt liv. Det finns mer men då skulle du sitta och läsa i timtal.

KraMia

Dagar av dagar på! ?

Tar krafter av mig.

I början av veckan har det varit för JÄVLIGT. Det drar ner mig så fullständigt så det går inte att beskriva. Jag JAG vill vara som jag varit, det är så jävla svårt att acceptera Fibromyalgi, ja alla sjukdomar!!! Men det gör inte mig gladare över meningen " ja, men det finns dom som har det värre" Tyvärr så lättar det inte värken, smärtan jag genomlider. Gnällig, ja då får jag vara det. Men samtidigt är jag också fed up med att säga när jag får frågan, Hej, hur mår du? och svaret blir - när fy fan, jag har så jävla ont, smärtan gör mig galen!

Men hur ska folk (ni) förstå mig om jag inte är ärlig?

Tänk dig att du jobbar 24 tim/dygn 3-4 dgr/veckan men du får så lite betalt så det räcker inte till hyra och mat ens? Men du har jobbat sen du var 17 år. 

Och det på grund av att jag inte blev godkänd av Försäkringskassan den dagen min läkare sjukskrev mig 28 jan 2009 på grund av att jag höll fullständigt på att gå sönder, till kropp och själ. Jag såg ut som jag aldrig gjort, benknotorna stack ut både här och där. 

Värken tar sån kraft av en så det är löjligt. När jag har skov av Fibromyalgin  är det skit och något jag aaaaaldrig en trodde jag kunde få, jag den starka Mia hon som kunde hålla 101 bollar i luften samtidigt. Ta hand om andra och fixelura med myndigheter. Vara högt och lågt, lyfta en soffa med en hand och dammsuga med den andra samtidigt som jag höll i telefon. Jo det var så! f-n jag lyfte ju en torvbal med raka armar.

Jag försöker verkligen, tror att jag kan, för att jag är så fullständigt dum i huvudet. Om och om och om igen, men jag får samma käftsmäll varenda gång. Ha käftsmäll är den snälla ordet, typ mangel av ett ånglok. Att ha en blydräkt typ våtdräkt med varje böjbar led av rostigt järn. Kroppen sväller upp i varenda del. Tråkig läsning? Du väljer själv när du vill sluta läsa. 

Vad ag vill stämmer inte med verkligheten. Fast att jag ska få rätt mot Försäkringskassan är en verklighet som är borta verkar det som. Jag måste anlita en Advokat med rätt talförmåga och uttrycks förmåga om jag ska ha en chans att få upprättelse. Och dom kronorna till betalning, ha det är löjligt, finns inte. Jo om jag säljer allt jag äger och en njure kanske. Men är det rätt`? att jag ska offra det jag och Leffe byggt upp tillsammans. Livskvalité har väl även jag rätt till, i mån det går. Mitt SGI är 0,00. Jag begär inte beräkning på den högsta lönen jag haft utan den lägsta!!! 

Jag trollbinder dig inte med min text förmodligen, men kanske, kanske någon hjälp eller förlag kan framkomma av min blogg. 

Till sist vill jag iallfall visa något positivt, så ni blir lite uppåt efter detta nedstämda inlägg.

Alvin hugger ved och Morfar tar det lugnt, precis som det ska vara

Stor PåskKraMia till er som orkar läsa!

Svettningar

Särringen, japp det är jag det. Övergångsåldern och Fibro. Ingen bra kombination. 
Att man svettas är en av symtomerna i fibro, men att även svettas p.g.a. övergångsåldern är för jävligt. Lider så in i norden.


Först får jag olustkänsla, sedan illamående, sedan kommer det. Som en kamin inuti och jag svettas som om jag precis hade gått av ett spinningpass av värsta sorten. Hemskt, hemskt hemskt. Och när det sen är över fryser jag så jag skakar. Eftersom jag är blöt av svett och ni vet hur det känns när man typ badat eller duschat. Du fryser för att du är blöt på kroppen. 
Jag är inne i en period då det händer typ varje halvtimme.


Byte av kläder? Njaaäää, mår jag ok, kan jag byta. Men är jag inne i ett skop kan jag inte byta eftersom det är för påfrestande. Värken gör mig till en knagglig 90-åring som går i pyjamasen hela dagen. Hasandes över golvet om jag måste ta mig någonstans t.ex på toa. Vilket i sin tur är en pärs. 
Men så är mitt liv. Ingen utomstående ser mig förutom min familj. vill inte visa mig, vill inte var med längre. Deppar fullständigt ihop då tankarna far iväg på sånt man inte vill prata om.

Så istället kollar vi på lite foton av Elvis och Moster Macy. Macy är "lite" överviktig eftersom hon åt upp kattungematen som var till Molly eftersom hon ammade bäbisarna. 
Här har hon precis börjat lära känna Elvis, det går sådär. Emellanåt så fräser hon åt honom och Molly, men inga större händelser. 

Kan jag kanske leka med den där saken som hänger ner?

Och här går 5 tjejer på promenad. Emelie, jag, Kelly, Molly och Macy. Roliga katter man har.




Och slutligen, har jag en framtid? För i Sverige får du inte längre någon hjälp om du har något slags handikapp, som en sjukdom t.ex.