Skillnaden av samma?

Knepig mening va!? Vad jag menar är att varför får vissa med samma sjukdom olika beslut. Orättvisan är framme igen. 
Och som jag alltid sagt, det jag skriver uppfattas på exakt så många sätt som det finns människor. I det stora hela är vi lika, men sen kommer det vissa ord eller meningar som gör att vi ändrar riktning i vårt tänkande.


Varför jag skriver detta är för att ett vän till mig berättade att en annan vän till henne har samma sjukdom men har det inte i lika jobbigt som jag, men att den andra personen har fått sjukpenning. 
Visst är det underligt! Man undrar vad som hände. 
Det enda jag kan tänka mig är att när hon blev sjukskriven hade hon redan diagnosen och sjukintygen innehöll detta. 

Jag å min sida hade inte fått diagnosen ännu, bara en jävla massa symptom som jag inte kunde sortera eller förstå. Under den första tiden skickades jag på än det ena än det andra, prover, undersökningar, sanning o.s.v. Sjukdomen har varit där hela tiden men eftersom jag är en 
JÄVLAR ANAMMA KÄRRING så kämpade jag på i vardagen. Svalde värken vareviga dag.




Hypokondriker sk man inte va, men när man månad efter månad inte gör något åt det som tar upp vareviga timme av ens vakna liv, hamnar man där jag är idag. 
Jo, man ska göra sitt bästa och ALLA har ont lite till och från. Det är full normalt.
Men som jag hade det var inte normalt, min resa dom sista åren var lite för mycket. 
Men blundar man tillräckligt hårt så behöver man inte tänka. 
Sen kommer den dagen då kroppen tar över, eller rättare sagt hjärnan tar över. 
Och allt som legat gömt släpper den ut eftersom man inte tog hand om det när det var.


Nu med ett litet facit i hand ser jag vad som hänt. Och finns möjlighet i framtiden ska jag skriva en bok om den. Det var för mycket bara. 


Men som sagt, det kanske är just min uppgift i livet att ta så många smällar som möjligt och sen få kämpa mer än andra, av vilken anledning vet jag ännu inte.

Det är många som står där jag står idag, människor som alltid gjort rätt för sig, människor som kämpat och som inte begärt så mycket. Betalat sin skatt och trott att samhället fungerar.
Blåögd? ja nå-ge så jävligt.


F-n vad jobbigt det är att skriva på tangentbordet, oj ursäkta. Jag, den före detta Webbredaktören klarar inte av att sitta för länge framför datorn. Men jag har lärt mig att leva med det faktum. Tråkigt så in i norden men accepterat och klart. Det stärker mig att ha kommit så långt iallfalla, att inse att MIA är inte den Mia som för 15 år sedan var helt annorlunda, innan det hela började.


Nu måste jag sluta, fingrarna har fått eget liv och det gör bara ont att skriva och att sitta.