Idag när solen sken och det var lite sådär halvkallt, saknade jag min lilla pålle helt plötsligt, man är ju bra konstig. Det är snart 2 år sedan han gick bort. Min själ, min medicin!
Såhär kul hade vi! Nej, hästen skrattar inte, men det är en härligt bild av oss två.
Jack blev 25 år. Kunde ha blivit äldre men fick vad vi förmodar en cysta i bäckenet som inte släppte tillbaka kroppsvätska utan allt samlades i benet och höften. Underbar och lugn. När jag inte kunde rida gick vi på promenad, och hade jag ont i händerna kunde jag släppa tyglarna och han lunkade lugn och stilla. F-n jag kunde t.o.m. trava utan tyglar, så stadig var han.
Alla som kan, alla som har något slags handikapp kan rida. Det är det bästa för kroppen och sinnet. Man har gjort undersökningar där man konstaterat att stroke patienter blir bättre av ridning, koordinationen bättras på och du mår bra i själen av att umgås med djuret.
Ännu inget från Länsrätten. Usch vill inte ens tänka. Är i limbo varken här eller där liksom.
Min längtan just nu är få fortsätta mitt liv och hitta rätt för mig och min kropp. Men ja ja jag har skrivit om det förut. Men det är min hösta önskan.
Ska till min läkare på fredag och snacka lite, få lätta på hjärtat och kanske få råd. För hur det än är så påverkas hela familjen och varje enskild människa av att ha mig i närheten.
Ja dom älskar mig, men det är ändå ganska påfrestande att ha en sjuk människa i sin närhet.
MÅSTE MÅSTE MÅSTE MÅSTE TRO PÅ FRAMTIDEN!!!!
För övrigt så byter gubben däck just nu, ska bli snö i morgon eller rättare sagt snöslask.
Jag tror som vanligt att det blir tre flingor som trillar ner sen är det över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar