Inom en vecka!

Vågar inte ens tänka tanken, fast av någon underlig anledning så befarar jag det värsta. Och då stiger paniken kan jag säga. 

Ett år har det gått sedan vi skickade in protesten till Länsrätten. Emla har varit mitt stora stöd och har även haft kontakten med dom . Jag orkar men sen händer det oundvikliga, jag har glömt bort vad jag pratade om. 

F-n har jag alzheimers? No, det är det värsta med denna sjukdom, minnet sviktar och den röda tråden går inte att hålla reda på. SÅ JÄVLA frustrerande, jag den som har kvinnans simultankapacitet, eller rättare sagt haft. Jag som varit organisatör, administratör, styrelseledamot o.s.v. Glömmer efter 5 min vad jag pratade om och kan dra samma vals en gång till, och speciellt under stress.

 

Och alla vet väl hur man kan bemött av dessa tjänstemän. Dom som hela dagarna sitter och pratar om det som dom jobbar med. Och dom FÖRVÄNTAR sig att du ska kunna detsamma. Märkligt va, som om dom skulle kunna alltom ditt jobb. T.ex. när dom går och handlar, vet dom då hur kassa systemet fungerar om du jobbar som kassörksa! Nej tror inte det. Snäsiga och överlägsna kan dom vara. Och jag som inte då är fullt frisk utan har fått diagnosen Fibromyalgi hänger inte med och kan inte försvara mig själv utan det blir bara en massa frustration som går över till ilska och hur tror du då att responesen blir. 

 

Jävligt tur att jag har Emelie, hon har munläder som jag haft, och kan dessutom sätta lite press på den som hon talar med, men fortfarande lugn! Jag ska klara av detta, men under stress och utan att få förståelse för dessa fyrkantiga tjänstemän är det svårt.

Och nu något helt annat.

Från små bollar till att knappt få plats i mysbädden.