Söndagen den 27 April
Glad och uppspelt efter att ha varit på Trädgårdsmässan i
Kista med mina döttrar får jag ett samtal från Skövde lasarett. -Din syster
rullas in för operation nu, hon kom till oss för magsmärtor och hon har ett hål
i magsäcken.
Jag i Haninge och syrran i Skövde, för många mil. Sen kommer
tårarna och jag sitter och hulkar som ett litet barn, det bara rinner ned för
mina kinder. Jag döljer ansiktet i mina händer och försöker berätta för maken
och yngsta dottern vad som hänt.
Vill inte, VILL INTE, fan ta dig Christin om något händer
nu, jag förlåter dig aldrig.
Brorsan ringer sedan lite senare och säger att han åker ner
dagen efter. Jag blir glad. Han frågar om jag ska med men det går inte p.g.a.
av min sjukdom just då. Men jag säger att först ska vi veta hur allt gått.
Innan dom rullade in henne hade dom frågat om dom kunde
kontakta någon och hon sa -ring min syster Mia, det var det telefonnumret hon
kan utantill.
Jag faller ner på köks stolen och blir matt i hela kroppen.
NEJ NEJ NEJ snälla skriker jag inombords men till sköterskan säger jag -jaha
öhhhh va?!! Hon ber mig ringa vid 10 tiden på kvällen om jag vill höra hur allt
gått.
Klockan tickar fram långsamt och jag vet inte riktigt vart
jag ska ta vägen. Men har lite vett kvar så jag kan ringa hennes son, min
äldsta dotter och min bror. Och förklara vad som hänt.
Timmarna smyger sig fram och jag blir otroligt stressad av
väntan. Tankarna far som projektiler i huvudet på mig. Jag skakar av mig
olustkänslan var och varannan timme, diskuterar med mig själv i tysthet att
allt kommer att gå bra.
Klockan blir 22,00 och jag ringer till Sjukhuset. En
sköterska svarar och jag får reda på på en gång efter jag presenterat mig att
Christin mår bra om än trött men operationen gick bra.
Jag suckar men ursäktar mig då det var spänningen som
lättade. Jag frågade när jag kunde ringa på morgonen men då säger sköterskan
att jag ska vänta så ska hon fråga Christin om hon vill prata med mig. Det vill
hon och jag är så glad över att höra hennes trötta men härliga röst.
Om du undrar varför jag skriver det här så kan du läsa om
hur hon hamnade i Falköping och vilken otur hon haft. Hur samhället kan
behandla en och om hur Myndigheter inte tar sitt ansvar. De sitter där för min
skull som medborgare.
Läs bilagan och återkom sedan hit. Kanske någon iallafall
reagerar som sitter på rätt stol!
Det är inte fiction det är ett verkligt liv. Det finns mer
men då skulle du sitta och läsa i timtal.
KraMia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar