Självgod och blind.

Ja, jag är stressad. Framtiden är ett jobbigt kapitel. Vem f-n lyssnar och vem ska förändra Sverige. Det är ju läskigt att Svensken ska vara så lam, självgod och blind.


Att sjukdomen drar ner mig psykiskt är också skrämmande. För hur ska jag kunna vara optimist och försöka se ljust på livet?

Min familj är mitt räddnings-sele, utan dom skulle jag faktiskt ramla över kanten. 

Har gått på Smärtkliniken på St Görans. Var nöjd över att få komma dit. 
Vilket skämt!!!!!    Det verkade professionellt när jag kom dit dom första gångerna. Men att ge mig post-it lappar med tider av smärtläkaren, skrivet så att det svängde på slutet ni vet. Sånt man gör om man ska handla t.ex och kommer på i slutet att jag även ska ha bröd.
När minnet är som det är. Då har man inte rätt kunskap om "skiten"
Det enda positiva var faktiskt att jag från den person som jag inte trodde på, fixade så att jag fick en tryckavlastande madrass. 

Idag ska jag iallafall på dop. Brorsans sonson ska döpas. Hans första barnbarn. Lite häftigt faktiskt. Sebastian ska han heta. 


KraMia