Sådärjag, nu byter jag bloggställe. En sån massa strul varje gång jag skulle lägga in något.
Jag har försökt att blogga ett litet tag nu! Och kommer att försöka lägga över mina gamla sidor här. Iden mån det går.
Mitt liv var ganska bra till 1995 i oktober. Då ringer min pappa och förklarar att han ska ut på äventyr. Det var egentligen inget ovanligt då han var uppfinnare och pysslade med både det ena och det andra. Men när han säger att han har cancer försvinner fötterna under mig och jag blir sittande på golvet i köket och hör difust hur han förklarar vad som hänt.
Han hade fått cancer i bukspottkörteln och den upptäcks inte förrän det är för sent. Han visste att han hade få månader kvar att leva.
Ca 3 veckor efter detta, åker min mamma ambulans in till SÖS på grund av att hon inte kan andas. Då sitter jag på jobbet, en av sveriges största banker och anställd sen 16 år tillbaka.
Syrran ringer och säger vad som hänt, hon jobbade med mig men var ledig med godtycke från jobbet för vård av nära anhörig. Hon berättar att även mamma har cancer, i sköldkörteln och dessutom giftstruma. Hennes liv kanske kunde räddas.
Detta var början på ett helvete fast samtidigt en underbar tid. Den underbara tiden var min räddning, jag återkommer till det.
Jag är fast i Fibromyalgi sedan några år, och den accelererar och gör mig invalidiserad till och från. Tappat över 20 kg som ingen vet varför.
Har en underbar läkare som har gjort så mycket för mig för att underlätta. Som att jag behövde två operationer, spottkörtel och karapltunnel, som naggat mig i 20 år. Kirurgerna förstod inte varför jag inte hade kommit tidigare.
När han sjukskrev mig, var det ingen seger, men om jag ska överleva och kunna njuta av livet, den tid jag kan "må bra" som han sa.
Det var den 27 jan 2009 och nu sitter jag här. Skitdag för att det är kallt, men fortfarande utmobbad och degraderad av Försäkringskassan.
Näe, jag är inte ovanlig, men måste berätta min historia.
Att skriva är en jobbig process för mig och därför kommer jag inte att uppdatera dagligen, för det tar mig ett tag att skriva. Ha ha ha och jag har varit webbredaktör så snabbhet är något jag faktiskt haft.
Mina barn hjälper oss så att vi inte ska behöva sälja det vi i så många år kämpat ihop. Inga lyxgrejer men vi har lyckat köpa ett hus för 15 år sedan. Dom är på väg ur boet men säger att dom inte kan lämna oss förrän jag har fått rätt mot FK.
Äldsta dotter (22 år) har träffat en underbar kille, med god inkomst, men han har så mycket förståelse och har sett hur min vardag är. Dessa två har flyttat in (han ägde en bostad som han sålde p.g.a. detta) vår källare. Dom fixade till ett rum där nere.
Han har full förståelse för att hon inte kan flytta och är väldigt engagerad i vad som händer.
Min yngre (20 år) väljer också att bo kvar hemma.
Så ni förstår att jag har mycket stöd från min familj. Och massor av vänner.
Många förstår andra fattar inte vad jag går igenom dagligen, och dom har jag lärt mig att nonchalera. men som sagt.
JAG HADE INTE SUTTIT HÄR OM JAG INTE HADE DETTA STÖD!
Jag hade kunnat vara en av dessa människor som inte orkade kämpa mot FK längre och tog sina liv.
Orättvisan över att ha jobbat sen man var 17 år, betalat skatt och gjort rätt för sig men haft otur också. Är så jävla envis så jag har alltid lyckats resa mig! Men kroppen talar om för en när det inte går längre, och det är då signalerna vänder och beröring blir till smärta, JA bildligt så gör det ont när jag sitter, kramas, ligger eller går.
Ha en bra dag, och bor du i Stockholm så är det en bra SNÖIGdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar