Tjatkärring

Jag känner mig som en tjatkärring. Kanske för att jag är som jag är?
Dagar då jag säger att mina leder värker, bränner, och det känns som någon eller något håller ett järngrepp om dom, snudd till blodstockning, fast det blir inte som blodstockning.
Mina "skitdagar" är en frustrerande tid för mig. När jag mår som sämst existerar inte världen. 
När jag börjar gå ur den så börjar mitt ständiga analyserande av mig själv och hur jag är.


I den värld som är min riktiga värld, den där jag är som jag har varit. Ligger minsann ingen och vilar i onödan. Man gör det man ska och lite till. Man hjälper till in i det sista. 
Andra som behöver hjälp! Då lägger man ner det man håller på med och gör en insats.


Och hur är det nu då? Jo, jag kan inte lyfta, jag skriker vissa dagar då jag ska ta mig ur sängen. Sover stöt-vis och vankar av och ann, sen gör jag om samma sak ett antal gånger per natt. Vissa dygn är det det enda jag gör. 


Ångesten av att inte kunna göra det jag alltid gjort gör att jag får mer ångest. Och då börjar analysen igen. Men jag försöker att tagga ner, lugna mig själv med orden -det gör inget att jag inte kan ...........
För världen går inte under för att inte MIA är där och fixar!!!!!!!!!!


Och jag känner att jag måste ladda, ladda för den dagen som kommer. Göra mig själv positiv.
Inte för att jag känner mig som det som skall komma, utan mer för att jag SJÄLV vill att det ska kännas bra just den dagen!!